Innan min första uppkörning vaknade jag med ett ryck och vankade av och an inne i lägenheten i flera timmar. Jag hade ett molande illamående och en tryckande ångestkänsla som lade sig som en våt filt över hela morgonen. Idag vaknade jag istället utvilad och kunde åtminstone få ner lite mer frukost än sist. Jag var förstås nervös i kroppen den här gången också men kände ändå ett visst mått av lugn inför det som stundade. Det kändes som en perfekt dag för en storstilad comeback.

Redan imorgon väntar nästa uppkörning och man kan lugnt säga att jag just nu går en rätt tuff psykologisk match mot mig själv. Efter mitt första misslyckade försök har mitt självförtroende pendlat upp och ner som glashissen utanpå Skrapan under en lönehelg. Men jag gillar ändå att Niina och Malin peppade mig att boka in ett nytt förarprov så tätt efter det förra. Då hinner jag inte gräva ner mig i allt som gick fel, utan kan bara koncentrera mig på att få till en bra känsla inför nästa tur. Varje uppkörning är ändå unik, och jag försöker tänka att det ska ganska mycket till för att jag ska hamna i en lika förvirrande situation som när jag blev övergiven av min hjärna på motorvägspåfarten igen.
 

När jag gick och lade mig igår kväll, efter det lyckade teoriprovet, var det med en känsla av förväntansfull nervositet. När jag vaknade tidigt i morse, på dagen U som i uppkörning, var det snarare med en känsla av uppslukande ångest. Min kropp kändes som att den förberedde sig inför en tuff strid mot en skjutglad Terminator eller en kromad Transformer – inte hederliga gamla Trafikverket. 

Under den här bloggseriens gång har det blivit mycket snack om den praktiska övningskörningen, om allt det nya med att sitta bakom ratten. Det har varit den aspekten av att ta körkort som känts mest utmanande och därigenom också mest intressant under mitt körkortsäventyr. Men sanningen är förstås att jag parallellt med allt rattande även har pluggat teori som ett litet as. Därför vill jag ta tillfället i akt att understryka vikten av att lära sig teorin ordentligt. Den där luntan med regler är klistret som får allt att hålla ihop medan man kör, och gång efter annan har jag fått bevis på hur ens teoretiska kunskaper är livsviktiga när man kör bil.

Trogna läsare minns hur jag efter gårdagens risktvåa kände mig ganska uppåt och glad, samt att jag önskade att idag skulle bli en ännu bättre dag. Det kändes som att jag behövde många fler bra timmar framför ratten innan uppkörningen, för att ens våga tro att den skulle kunna gå vägen. Och tro det eller ej, men idag levererade faktiskt övningskörningsgudarna över all förväntan. 

Lite halvtung i sinnet efter gårdagens testuppkörning pallrade jag mig upp i ottan idag för att möta upp Malin och två andra elever på Stora torget. Tillsammans packade vi ihop oss i en trafikskolebil och begav oss av till Salabanan, för att där gå igenom nästa obligatoriska utbildningsmoment: risktvåan, eller ”halkkörning” som man kallade det förr om åren.

Varje gång man företar sig att lära sig någonting nytt är det samma visa. Vissa dagar gör man mängder med framsteg och utvecklas i rasande fart. Andra dagar är det som att man plötsligt tycks ha glömt bort allt man lärt sig och börjar tvivla på sin förmåga. Idag var en dag av det senare slaget.