loggaförslag_50x900_R49_G49_B49

Vägen till körkortet – Del 21: Vid vägs ände

Här ser ni en som inte riktigt fattar att han just tagit körkort och är cirka stoltast i världen. Här ser ni en som inte riktigt fattar att han just tagit körkort och är cirka stoltast i världen.

Innan min första uppkörning vaknade jag med ett ryck och vankade av och an inne i lägenheten i flera timmar. Jag hade ett molande illamående och en tryckande ångestkänsla som lade sig som en våt filt över hela morgonen. Idag vaknade jag istället utvilad och kunde åtminstone få ner lite mer frukost än sist. Jag var förstås nervös i kroppen den här gången också men kände ändå ett visst mått av lugn inför det som stundade. Det kändes som en perfekt dag för en storstilad comeback.

Ni vet hur de i filmer klipper från en scen till en helt annan för att skapa en dramatisk effekt? Vi gör ett sådant klipp här, och tar oss hastigt från min lugnare uppkörningsmorgon nummer två till uppvärmningen tillsammans med Niina.
 
Om uppvärmningen inför min förra uppkörning kändes förrädiskt bra blev det tvärtom idag. Niina hämtade mig vid Stora torget en timme innan uppkörningen skulle börja. Vi började tuffa runt i olika bostadsområden, och ut på motorvägen. Växlingen fungerade sådär och jag blev osäker på när jag skulle köra vid ett par korsningar. Långsamt började mina tröttsamma ”Jakob kan inte köra bil”-röster komma smygandes i huvudet (åh, nej, inte igen!). Vi hittade fram till en parkering utanför ett ICA och där gjorde jag tre eller fyra omständliga försök att parkera innan jag gav upp. Jag började oja mig lite över min oförmåga att prestera i skarpt läge och föreslog att dagens uppkörning kanske inte skulle gå vägen, jag hade det nog bara inte i mig. Niina, som fick agera det sunda förnuftets försvarare här, föreslog ungefär att det var det dummaste hon hört idag och började peppa mig istället. Vilket var precis vad jag behövde. Hennes positiva stämma lyckades nämligen överrösta mina smådjävlar på axlarna och jag började genast känna mig på bättre humör. Därefter var vi tvungna att svänga ner till Trafikverket, och så upprepades samma procedur som sist. Jag väntade på min inspektör, visade min legitimation och så satte vi oss i bilen.
 
Fast inte riktigt.
 
Dagens inspektör hade nämligen med sig en elev, eller trainee, som skulle sitta med oss under uppkörningen för att kunna iaktta inspektörens arbete. Jag hade visserligen fått reda på att detta kunde hända sedan tidigare, men det var ändå en speciell känsla att vara fler i bilen. Särskilt som jag bett Niina att sitta med i baksätet under den här uppkörningen också. Plötsligt var det inte bara jag och en respektingivande inspektör i bilen, utan hela fyra personer. Ett litet roadtrip-gäng! För min del tror jag att det enbart var till det bättre. Med så många i bilen kunde jag liksom låta bli att hela tiden tänka på vad inspektören tänkte. Alla som satt i bilen flöt ihop till gruppen ”mina passagerare” och jag kunde koncentrera mig på att vara chaufför.
 
Min positiva känsla av att skjutsa runt ett mindre kompani hindrade mig dock inte från att bli nervös. Så nervös blev jag att jag påbörjade något slags spontan andhållningsövning. Kanske är det på grund av syrebrist jag i efterhand inte minns så mycket mer än att uppkörningen kändes trygg och rolig jämfört med förra gången. Jag fick köra ut till Gäddeholm och göra en effektiv inbromsning på ett väglag som mest liknande en stor is- och slasksoppa. Jag fick köra på en mindre landsväg och svänga ut på en större. Jag fick backa runt hörn. Jag fick göra massor av saker – men ingenting som var i närheten av lika förvirrande, svårt eller oväntat som vägarbetet på påfarten under förra uppkörningen. Allt som allt kändes det ganska bra – trots att jag på egen hand strypte min lufttillförsel inför varje sväng, trafikljus och skyltning. 

På väg tillbaka till Trafikverket fick jag ändå en känsla av att jag antagligen misslyckats på något himla vis – som läsare av den här bloggen har du vid det här laget antagligen märkt att jag kan vara "lite" cynisk av mig  – och jag förberedde mig mentalt på att få ännu ett bistert besked. Men när vi stannat (den här gången lyckades jag parkera i slutet av uppkörningen!) dröjde det bara några sekunder innan inspektören log och meddelade att min körning var… godkänd!
 
Först kunde jag knappt tro mina öron (kanske för att de likt de flesta andra av mina organ haft lite dåligt med syre under min andhållningsuppkörning). Men plötsligt var det som att tyngden från alla orosmoment och farhågor bara lättade från mina axlar och jag kunde andas igen. Sedan bubblade den samlade glädjen över att äntligen ha överkommit alla mina tvivel och självförtroendesmällar ut på en gång. Jag kramade om Niina, skrek rakt ut och dansade nästan lite på stället. Bara min goda uppfostran hindrade mig från att ta några snabba språng runt bilen och kasta mig i famnen på inspektörerna också (vilket de säkert var tacksamma för!).
 
För några dagar sedan tvivlade jag starkt på att just ”några dagar” skulle kunna göra så här stor skillnad, men uppkörning nummer ett och nummer två var verkligen som dag och natt. Det stora hoppet i körkvalitet handlade inte om att jag klämde in ännu mer teori eller mängdtränade järnet mellan de olika proven. Allt som egentligen hände var att jag hamnade på ett bättre ställe rent mentalt. Inför den första uppkörningen trodde jag inte på mig själv innerst inne och den självklara följden blev att jag gjorde bort mig. Inför dagens uppkörning hade jag fått tillbaka mitt självförtroende och kunde visa upp en mer representativ bild av hur jag kör (även om jag fick en liten sista minuten-kris där på parkeringen).
 
Det här talar sitt tydliga språk om hur mycket som faktiskt sitter i huvudet när man lär sig köra bil. Om du som läser det här själv funderar på att ta körkort eller vet med dig att du kommer att vilja göra det i framtiden har jag egentligen bara ett tips: se inte körkortsutbildningen som att den består av de två delarna teori och praktik. Se den som en utbildning i tre delar: tillsammans med teorin och praktiken samsas nämligen en psykologisk aspekt som verkligen inte är att förringa. Min inlärningsprocess har gått framåt i ganska jämn takt ända sedan jag lärde mig hitta dragläget där på parkeringen i Rocklunda för en månad sedan. Det enda som fluktuerat och gått både framåt och bakåt har varit min egen inställning till att köra bil. Men då har den aspekten också varit så avgörande att den kunnat slunga mig från en känsla av att vara bäst i världen på att köra bil till att vara sämst i världen på att köra bil – med bara några timmars mellanrum. Man förstår direkt att det inte har med verkligheten att göra, men hamnar man i ett läge där man tvivlar på sin förmåga att köra är det svårt att bromsa det. Så det är faktiskt det viktigaste jag har lärt mig under den här månaden: se till att lära dig styra huvudet om du vill lära dig styra en bil!
 
Avslutningsvis vill jag rikta ett enormt stort tack till Malin som varit en fantastisk trafikskolelärare under mitt övningskörningsäventyr. Till Niina som uppmuntrat mitt bloggande och boostat mitt självförtroende när det krisat som mest. Och sist men inte minst till alla er som följt min resa mot körkortet här på bloggen. För ganska precis en månad sedan hade jag aldrig kört en endaste meter i en endaste liten bil – och idag har jag tagit körkort. Dessutom under vintertid, i en av Sveriges största städer, som jag nyligen flyttat till och knappt hittar i. Det är ingen liten bedrift, och en erfarenhet som jag bokstavligen kommer att ha nytta av under resten av livet.
 
Jag inledde den här bloggserien med att konstatera att ”nu kör vi!”. Därför känns det inte mer än rätt att avsluta den med ett liknande konstaterande, fast med en helt annan innebörd.
 
Nu kör jag!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-