loggaförslag_50x900_R49_G49_B49

Vägen till körkortet – Del 18: Teoriprovet... i praktiken

Bildbeviset från dagens teoretiska framgångar. Jag är på god väg mot körkortet nu! Bildbeviset från dagens teoretiska framgångar. Jag är på god väg mot körkortet nu!

Under den här bloggseriens gång har det blivit mycket snack om den praktiska övningskörningen, om allt det nya med att sitta bakom ratten. Det har varit den aspekten av att ta körkort som känts mest utmanande och därigenom också mest intressant under mitt körkortsäventyr. Men sanningen är förstås att jag parallellt med allt rattande även har pluggat teori som ett litet as. Därför vill jag ta tillfället i akt att understryka vikten av att lära sig teorin ordentligt. Den där luntan med regler är klistret som får allt att hålla ihop medan man kör, och gång efter annan har jag fått bevis på hur ens teoretiska kunskaper är livsviktiga när man kör bil.

Under de gångna veckorna har jag plöjt igenom teoriboken tre gånger från pärm till pärm, haft vägmärkesförteckningen i bakfickan var jag än begett mig och bytt ut alla tidskrävande spel på min mobiltelefon mot den finfina körkortsappen Elevcentralen. Med hjälp av den senare har jag självtestat mig när jag väntat på bussen, när jag stått i duschen (vattentät mobil är faktiskt en grej 2017!) och – som det ibland känts – även i sömnen. Kort sagt: jag har levt med teorin, och det har känts som att det gett resultat.
 
Borta är den där lätt panikartade känslan jag hade under några av mina första lektioner (som lämpligt nog finns beskrivna i några av de första bloggarna) när jag skulle bege mig ut i ett visst mått av trafik utan att egentligen ha koll på mer än var ratten och pedalerna satt. Bara under mina första snigelturer ute vid Hässlö och flygplatsen kastades jag mellan den ena oförklarliga situationen efter den andra. Från ”Oookej, så den där gula triangeln med röd kant betyder att jag ska väja men ändå hitta luckor och helst inte stanna, vaaa?” till ”Hur ska jag NÅGONSIN kunna hålla koll på vilken hastighetsbegränsning som gäller när det är fullt av ANDRA skyltar ute på vägen?”. Idag är det där inte längre ett problem (vilket ju känns rätt härligt med tanke på att uppkörningen närmar sig med stormsteg) och teoripluggandet rätade ut de flesta frågetecken rätt omgående. De senaste veckorna har jag knappt stött på en enda situation som känts oklar eller otydlig. De senaste veckorna har jag börjat känna mig som en som kan saker om att köra bil.
 
Idag var det så äntligen dags att testa om min känsla av att kunna det man behöver kunna för att ta körkort rent teoretiskt var mer än en känsla. 

Idag var det så äntligen dags för teoriprovet.
 
Som den lätt nervösa själ jag märkt att jag lätt blir i körkortssammanhang vaknade jag med ett ryck 04.59 – utan att alarmet på mobilen ens hade ringt – med en stark känsla av att jag försovit mig till någonting viktigt. Som tur var avslöjade en hastig blick på mobilen att jag snarare vaknat ungefär ett dygn för tidigt av ren nervositet. Nåja, kanske inte riktigt ett dygn för tidigt, men eftersom mitt teoriprov skulle gå av stapeln klockan 11.00 fick jag ganska många timmar av sista minuten-repetitioner i vardagsrumssoffan. 

Till slut hade jag gjort mig själv så nervös av alla tankar på hur det skulle gå att jag helt enkelt gick hemifrån. 09.00 började jag vandra den ganska korta distansen mellan mitt hem och Trafikverket på Sigurdsgatan. Jag fick gå trettio steg bakåt för varje steg jag tog framåt för att jag inte skulle anlända pinsamt tidigt. Till slut hade jag gått tillräckligt många varv runt samma kvarter och släpat fötterna tillräckligt långsamt för att anlända vid Trafikverket… nästan en timme innan provet skulle börja.
 
Inget illa om Trafikverket som sådant, men att sitta i deras väntrum tillsammans med andra osaliga själar som väntar på det ena eller det andra viktiga beskedet är knappast en aktivitet som gör en lugn som en filbunke. En bra aspekt av att ha kommit fram så tidigt var dock att jag slapp köa för att fotografera mig till mitt körkort. Den extra tiden hindrade mig dock inte från att i vanlig ordning lämna fotoautomaten med en stark känsla av att jag sett ut som en efterlyst person just i det ögonblick som kameran tog min bild. Det blir alltid så när jag fotograferas i myndighetssammanhang. Jag försöker bara se någorlunda seriös ut men det slutar alltid med att jag stirrar in i kameran med en blick som säger ”Jag har antagligen rymt från en anstalt”.
 
Vid den lite rimligare marginalen "30 minuter innan utsatt tid" började de flesta andra som skulle utföra teoriprovet samtidigt som jag droppa in. Mycket riktigt blev det genast en mer eller mindre kilometerlång kö till fotoautomaten, men de flesta måste ha varit bättre på att bli fotograferade än vad jag var, för rätt som det var hade kön försvunnit och som ett litet lämmeltåg började vi tåga mot teorisalen.
 
En av mina största farhågor inför teoriprovet var att bli utsatt för komplicerade matematiska frågor som skulle ställa stora krav på huvudräkning (vilket inte direkt är min paradgren), av typen ”Hur lång blir bromssträckan om du kör i 14 000 km/h och ser en älg 457 meter bort och har ett väglag med friktionsfaktor 0,789877?”. Till min glädje fick dock alla som gjorde provet tillgång till en miniräknare (den lyxen hade jag helt missat när jag läst om provet på förhand!) och redan där kändes det som att jag kunde andas ut lite.
 
Själva provet kan jag så klart inte skriva så mycket om (utan att få ett argt trafikverk efter mig, antar jag) men frågorna kändes ungefär som förväntat. Det var en del som jag var lite osäker på men jag körde på min valda strategi av att bara ta mig igenom de frågor jag kunde först, för att därefter gå tillbaka till de frågor som jag behövde klura vidare på. Jag tog gott om tid på mig och läste varje fråga flera gånger för att vara säker på att jag förstått den rätt. Det visade sig vara en framgångsrik strategi för plötsligt hade jag klickat på knappen som rättar ens prov och på skärmen stod det ”GODKÄNT”, 59 rätt av 65! Jag hade klarat en del av att ta körkort, och drog en lättnadens suck som nästan rivaliserade min läsesalsnemesis (se tidigare blogg) i att vara högljudd.
 
Efter provet har jag gått med lätta steg genom staden och känt att livet är rätt bra ändå. Jag har firat med god mat och börjat känna att jag kanske oroat mig lite i onödan. Fast jag tror ändå att jag haft nytta av all nervositet när jag förberett mig, det har liksom gjort att man orkat göra bara ett självtest till. Och ett till. Samt ett till.
 
Nu på kvällen har den känslan återigen övergått i en helvetesångest från helvetet, för i morgon stundar ju dagen som jag både längtat efter och fruktat lite grann. Imorgon stundar uppkörningen. Fast med tanke på hur lätt och fint dagens prov gick får jag kanske bara förutsätta att den också kommer att gå galant. Mer om det i morgondagens rapport. 

Nu är jag i alla fall, typ, halvvägs till körkortet!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-