loggaförslag_50x900_R49_G49_B49

Vägen till körkortet – Del 16: Halkbana och vikingar

Dagens tema stod hyfsat klart så fort vi anlände till Salabanan. Dagens tema stod hyfsat klart så fort vi anlände till Salabanan.

Lite halvtung i sinnet efter gårdagens testuppkörning pallrade jag mig upp i ottan idag för att möta upp Malin och två andra elever på Stora torget. Tillsammans packade vi ihop oss i en trafikskolebil och begav oss av till Salabanan, för att där gå igenom nästa obligatoriska utbildningsmoment: risktvåan, eller ”halkkörning” som man kallade det förr om åren.

Om Riskutbildning 1 var väldigt teorifokuserad så var det här en dag som snarare gick i praktikens tecken. När vi och ett antal privatister samt elever från andra skolor samlat krafterna med ett par koppar kaffe delade vi upp oss i grupper, några skulle ut på banan och köra medan resten fick gå igenom den teoretiska delen i en utbildningshall. Vi från Lundby fick börja med att köra och det stod genast klart att det var en ny typ av körupplevelse som stod på schemat.

Det finns olika typer av halkbanor har jag lärt mig och just den i Sala använder sig av så kallade ”skidcars”, särskilda övningsbilar som har ett slags höj- och sänkbar metallställning under sig. Genom den kan riskutbildaren höja och sänka bilen med ett knapptryck så att man direkt får känna på hur det är att köra i olika simulerade väglag. Man tappar helt enkelt väggreppet när bilen höjs upp och återfår det när bilen sänks ner igen.

Och om jag inte förstått hur halt och farligt det kan vara att köra i vinterväglag tidigare så har jag det definitivt nu. Ute på halkbanan fick jag krypa fram i 15-20 kilometer i timmen för att inte tappa fästet i kurvorna. När jag strax därpå fick testa att köra i 60 kilometer i timmen på en raksträcka och bromsa så hårt jag kunde när instruktören skrek ”ÄLG!” blev det tydligt att det nog hade blivit älgstek (alternativt bilmos) till middag om det hade hänt på riktigt. Man bara glider och glider, trots att bromssystemet jobbar för fullt. Efter några sådana varv kände jag mig helt på det klara med vad jag kommer att syssla med i vinterväglag framöver. Och det stavas inte direkt ”att köra fort”.

När vi turats om att halka ett par gånger var det nästa grupps tur att köra. Vi gick istället in i utbildningshallen och fick serverat oss ännu en dos avskräckande information. Vi tittade bland annat på en film som visade hur det ser ut när en bil kraschar in i ett träd i olika farter, och man blir inte så lite förvånad över hur lite som faktiskt krävs för att en stor och stark bil ska knycklas ihop till en liten boll. Därefter fick jag demonstrera hur det är att krocka i 30 kilometer i timmen genom att kliva upp framför klassen och spänna fast mig i en bältesstol på en stor metallskena. Instruktören lossade på en spak och jag fick det stora nöjet att krascha rakt in i mig själv (det satt en spegel på väggen framför). Jag blev rätt förvånad över hur hårt den lilla ”kraschen” ändå kändes. Till slut testade jag och ett par andra hugade elever en annan väldigt intressant upplevelse: i utbildningshallen fanns en gammal bil som hängts på en mekanisk snurrarm som gjorde att man kunde få känna på hur det här att volta med en bil (eller åtminstone hur det känns när bilen väl har voltat och stannat på taket). Summering: man vill nog inte vara med om det på riktigt.

Efter uppochnedåkningen kände jag mig faktiskt inte så snurrig som man skulle kunna tro utan mer upplyft och glad. Lite av gårdagens ångest över den misslyckade körningen släppte av att jag fick byta miljö och testa på alla de här grejerna som jag antagligen inte kommer att få göra igen. Så om du som läser det här någon gång i framtiden ska genomgå riskutbildning 2 och bara vill ha den avklarad så snabbt som möjligt: gör inte det. Ta tillfället i akt att prova så många av kraschsimulatorerna som möjligt. Det är både extremt lärorikt om du en en dag skulle hamna uppochner med bilen på riktigt och får en att förstå riskerna mer ”fysiskt” med kroppen, på ett annat sätt än om man bara får information.

När vi tagit oss tillbaka till Västerås igen tog vår lilla halktrupp en lunchpaus och sa hej då. På eftermiddagen mötte jag upp Malin igen för att göra ett nytt försök med en testuppkörning efter gårdagens fadäs. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, om det var sömnen eller kosten eller rent av det faktum att jag blivit så van vid att köra med Malin, men det kändes genast mycket stabilare än under gårdagen. Min högerarm lydde när jag försökte växla, jag körde inte rakt ut i en väjningspliktskorsning utan att lägga märke till trafiken som kom från motsatt håll och jag lyckades få till en och annan godkänd vändning. Det kändes som att jag plötsligt kunde köra bil igen!

Fram tills Malin bad mig att följa skyltning mot Hälla, alltså. I en halvknepig rondell misstog jag mig lite och vi hamnade istället ute vid Anunds högar. Jag försökte skoja bort det genom att mena att det varit en medveten kursändring från min sida, eftersom jag så gärna ville titta på dessa ”spännande” vikingalämningar. Malin köpte förnuftigt nog inte riktigt den förklaringen så jag fick vackert vända tillbaka igen. Då utspelade sig ännu en klassisk scen ur ”Berättelsen om hur Jakob lärde sig köra bil”. Jag stannade vid en stopplikt ute vid landsvägen bredvid högarna och såg mig noggrant om åt både höger och vänstar. Långt borta vid horisonten närmade sig en bil från vänster, och fast besluten om att inte framkalla ett liknande ingripande som igår stod jag vackert kvar och väntade. Och väntade. Och väntade. En halt och dövblind sköldpadda hade kommit iväg tidigare än vad jag gjorde.
  
Med bara några dagar kvar till teoriprovet och den ett hundra procent äkta uppkörningen börjar jag känna mig lite stressad över min situation. Ena dagen kör jag riktigt bra, och andra dagen är det som att alla mina bilkörarskills är bortblåsta. I det här skedet verkar min dagsform vara helt i händerna på hur jag råkar känna mig för dagen. Jag skulle helst önska att jag och min trilskande hjärna kunde hålla en mer konsekvent nivå än så här i god tid innan uppkörningen. Vi har i alla fall bokat in några fler pass och enats om att utvärdera mina chanser att lyckas efter imorgon. Med tanke på hur mycket bättre jag körde idag jämfört med under gårdagens testuppkörning verkar det som att mycket fortfarande kan hända från en dag till en annan.

Så nu hoppas jag att morgondagen blir en succé. 

Vi hörs då.

Nyss satt jag uppochner i den här. Tyvärr kom den snurriga turen inte med på bild eftersom jag var tvungen att lägga ifrån mig alla tillhörigheter för att inte tappa dem.
Nyss satt jag uppochner i den här. Tyvärr kom den snurriga turen inte med på bild eftersom jag var tvungen att lägga ifrån mig alla tillhörigheter för att inte tappa dem.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-