loggaförslag_50x900_R49_G49_B49

Vägen till körkortet – Del 9: Jag får plats i en ficka!

Giltigt P-tillstånd kan väl vara bra att ha när det krävs. Men det som verkligen erfordras här är att veta hur man parkerar. Det fick jag känna på idag. Giltigt P-tillstånd kan väl vara bra att ha när det krävs. Men det som verkligen erfordras här är att veta hur man parkerar. Det fick jag känna på idag.

Min övningskörning började som bekant på en stor parkering ute vid Rocklunda. Dagens lektion – som till stor del fokuserade på olika sorters parkeringsmetoder – kändes på förhand lite som att återvända till där allt började. Jag var inte så lite kaxig inför det här momentet. Jag har kört på mindre landsväg, gjort hårda inbromsningar och kan växla både uppåt och nedåt, tänkte jag. Hur lätt som en plätt skulle det inte vara att bli godkänd på det här med att parkera då? Det är ju bara att stanna bilen på ett bra ställe, stänga av motorn och dra i parkeringsbromsen.

Det dröjde ungefär två sekunder innan det visade sig att det var det minsann inte.
 
De praktiska övningarna började med en så kallad ”köra in”-parkering, vilket går ut på att man kör in på en parkeringsplats med nosen först. Jag har testat att göra några sådana parkeringar tidigare i veckan, men när det nu stod två bilar tätt intill rutan jag valt ut var det som att bilen jag körde växte i dimension. Plötsligt hade den förvandlats från en normalstor Kia till en enorm blåval i mina händer. Hur jag än vände och vred på ratten, hur långsamt jag än krypkörde in i rutan – så kom jag antingen för nära en bil, för långt ifrån en bil eller lyckades med konststycket att göra båda felen samtidigt.
 
Till slut kunde jag ändå krångla mig in mellan två bilar och noterade tyst för mig själv att det här med att parkera faktiskt inte är någon barnlek. Det kändes snarare som något av det mest utmanande jag stött på hittills. Jag verkar – än så länge – inte ha någon vidare känsla för det här med att parkera. Bilen hamnar liksom inte där jag vill att den ska hamna.
 
Efter det var det dags att vända på steken, alltså att göra en backparkering. Av någon anledning flöt det på lite bättre redan från början och jag tror att det har att göra med att den sortens parkering har fler tricks som man kan ta till, istället för att man bara ska förlita sig på ”känsla” och erfarenhet. Man kör först fram så att bilen står med det främre passagerarfönstret mot parkeringsrutan man vill ställa sig i, sedan gör man fullt rattutslag åt ena hållet och kör fram tills den bakre ”stolpen” i ens kaross täcker baklyktan på bilen som är närmast passagerarsätet. Sedan gör man fullt rattutslag åt andra hållet, backar sakta in i rutan och rätar ut bilen medan man rullar. Det blev inte genast en supersnygg backparkering men det känns som att det kommer ge sig med tiden. Eller åtminstone efter cirka 100 övningsparkeringar.
 
Så kom det fruktade F-ordet. Fickparkering. Malin förklarade hur man skulle köra fram och ställa sig bak mot bak bredvid bilen framför luckan man vill ställa sig i. Därefter fick jag i uppgift att backa in mot trottoarkanten och räta ut bilen så att den liksom gled in i luckan mellan de parkerade bilarna. Visst fick jag åka ut ur fickan och rätta till bilen några gånger, men det gick och jag kände genast hur mitt självförtroende svällde nästan lika mycket som bilen hade gjort när jag försökte "köra in"-parkera i början av passet. Om jag lyckats med en fickparkering, något som jag alltid hört personer i min närhet tala om som en grej endast riktiga köra bil-mästare klarar av, så borde jag kunna klara resten av utbildningen också.
 
Vi får väl se om jag har kvar samma positiva känsla i magen när vi kommit igång med stadskörningen på riktigt.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-