loggaförslag_50x900_R49_G49_B49

Vägen till körkortet – Del 4: Framåt i rymdskeppet bilen

Malin peppar mig till att våga köra trots att jag inte kan än. Malin peppar mig till att våga köra trots att jag inte kan än.

Jag läste någonstans att man i Storbritannien under senare hälften av 1800-talet, när bilar ännu inte gick snabbare än 15-20 kilometer i timmen, bestämde att en person skulle gå och vifta med en röd varningsflagga framför varje bil för att varna andra trafikanter. Just nu känns det inte som någon överdrivet dum idé att återinföra den säkerhetsåtgärden i Västerås 2017. I alla fall inte om flaggviftaren skulle gå framför just mig och min bil.

För varje lektion som går känner jag mig så klart säkrare på mig själv, men räknat med idag har jag alltså kört bil tre gånger. I hela mitt liv. Det är kanske inte så konstigt att jag fortfarande upplever att jag inte kan köra bil. Trots att jag egentligen vet att det är en helt normal utvecklingskurva har jag känt av lite bristande självförtroende. Malin har å andra sidan förklarat att det är viktigt att känna att man har rätt att befinna sig på vägen – även om man inte är lika duktig som andra på att köra bil än. Och att övningskörningsskylten inte är en dumstrut, utan en möjlighet att bli bra på att köra i sin egen takt.
 
Jag försökte ta till mig av det där idag när jag fick motorstopp framför en mullrande Ragnsells-lastbil, som i backspegeln mest såg ut som ett stort plåtmonster som just var i färd med att käka upp mig.
 
Den får vänta med att käka upp mig, jag är här för att lära mig, tänkte jag.
 
Dagens lektion var annars en upprepning av gårdagens upp- och nedväxling ute vid Hässlö. Och den här gången kändes det förhållandevis stabilt. Jag kom exempelvis ihåg att släppa på parkeringsbromsen innan jag körde. En framgång redan där! Men den rena mängden intryck i rymdfärjan som vissa kallar för ”bilen” är fortfarande överväldigande. För det är verkligen så det känns. Som att jag sitter i en cockpit full av blinkande lampor, märkliga spakar och mystiska ljud. Det enda som fattas är att det ljuder ”Houston, ready for take off in… three… two… one…” ur bilstereon när jag vrider om startnyckeln.
 
Med det sagt märker jag också hur jag för varje lektion förstår lite mer av vad som försiggår där inne i rymdskeppet. Idag fungerade växlingen hyfsat och jag kunde till och med pröva att ”hoppa” växlar för att lära mig köra mer miljövänligt. Visserligen inledde jag min växelhopparkarriär med att lägga i helt fel växel, men jag tror ändå att jag börjar fatta själva grejen rätt. Jag tittar dessutom allt mindre på spaken medan jag växlar. Det känns som en förutsättning för att komma vidare.
 
Mitt största problem i det här skedet är snarare att jag inte vågar accelerera upp till 50 eller 60 kilometer i timmen än. Jag kommer ut på en huvudled och gasar yttepyttelite för att därefter lägga i trean. Jag kör lite som jag föreställer mig att Nasse i Nalle Puh skulle köra. Det känns tryggt och bra. Fram till dess att man tittar i backspegeln och återigen ser ett monster, som den här gången består av den långa kö som bildats bakom mig.
 
Jag vet inte varför jag kör så sakta än. Kanske är det för att jag trots allt helst skulle vilja att någon gick och viftade med en röd varningsflagga framför bilen? Jag hoppas att jag vågar dra på lite snart, och det kommer säkert att ordna sig under veckan.

Rymdskeppet bilen inifrån cockpit
Rymdskeppet bilen inifrån cockpit

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-