loggaförslag_50x900_R49_G49_B49

Vägen till körkortet - Del 2: Att koppla det här med kopplingen

Jag sitter i en grå Kia på en parkering vid Rocklunda i Västerås och upplever någonting jag aldrig varit med om förut. Bilen jag sitter i rör på sig men det är ingen som kör. Eller jo, just det. Det är ju jag som gör det. Jag kör bil. För den som haft körkort i många år låter det antagligen som att jag överdriver. För mig – som under 28 år sorterat in aktiviteten ”att köra bil” i hjärnan under kategorin ”saker som bara andra människor gör” – är det en högst verklig känsla av förundran.

Mitt livs första körlektion handlade mest om att känna mig bekväm i den här nya miljön, om att känna mig bekväm i bilen. Efter en inledande genomgång av vad som är en korrekt körställning och grundläggande avsökning i back- och sidospeglar var det dags att bekanta sig med det berömda dragläget. Det där tillståndet när man sakta, sakta släpper upp kopplingspedalen och känner att bilen liksom drar en framåt.
 
För en erfaren bilförare är det antagligen någonting som går på rutin och sitter i ryggmärgen när man väl lärt känna sin bil. För någon som likt mig aldrig kört en bil förut kan det snarare beskrivas som att bli ombedd att hitta en mycket liten nål i en mycket stor höstack.
 
Vad då ”kopplingen”? Vad då ”dragläge”? Vad då ”krypköra”?
 
Ni fattar.
 
Trots min osäkerhet på vad det faktiskt var jag letade efter i pedalen till vänster om de lite mer självklara gasen och bromsen dröjde det inte länge innan jag hajade galoppen. Som jag förstått det är dieselmotorn, som sitter i min övningskörningsbil, starkare än bensinvarianten vilket gör att man inte behöver ge lika mycket grundgas, om det ens behövs. Bilen orkar liksom iväg bara på kopplingen. Det var antagligen till min fördel när jag började krypa omkring på parkeringen för att lära mig den grundläggande manövreringen. Trots min klumpighet var bilen vänlig nog att bara rulla igång när jag bad den om det. Trots min klumpighet lyckades jag hitta dragläget. 

Till slut kopplade min vänsterfot det här med kopplingen.
Till slut kopplade min vänsterfot det här med kopplingen.

Som van bilförare kan jag inte tänka mig att man reflekterar särskilt ofta över vad det är man faktiskt gör när man kör en bil. Som livslång passagerare var det allt jag kunde tänka på under mitt livs första biltur med mig själv bakom ratten. Hur jag plötsligt satt där och fick en mer eller mindre vrålande best som käkar diesel till frukost att rulla. Hur jag vred på ratten och kände hur den lydigt svarade på mitt kommando. Hur jag genom händer, fötter och ren viljekraft fick en stor metallklump att röra på sig - dit jag ville.
 
Som något äldre körkortsaspirant märker jag redan nu att jag har väldigt stor respekt för krafterna som är inblandade när man kör bil. Kanske lite väl stor med tanke på att när lektionen väl var över kändes som att jag just deltagit i ett hisnande Nascar-lopp – när jag i själva verket krupit fram i snigelfart på en parkering ute vid Rocklunda i två timmar.
 
Jag gissar att det här kommer att ställa till med lite problem för mig framöver. Just nu kan jag knappt föreställa mig hur det skulle kännas att köra i 70 km/h på en landsväg, än mindre mindre att bränna iväg i 120 km/h på en motorväg. På sikt hoppas jag ändå att det kommer att göra mig till en säker förare. Och för den som redan från start känner ett behov av att åka snabbt är det verkligen att rekommendera. Skjut bara upp planerna på att köra bil tillräckligt länge så kommer din första krypkörning att kännas som ett racerlopp.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-