Vägen till körkortet – Del 20: På’t igen!

Under dagen har Niina och Malin hjälpt mitt självförtroende att klättra tillbaka upp i sadeln igen. Det ramlade som bekant av under min första uppkörning. Nu skiner solen igen inför morgondagens prov! Under dagen har Niina och Malin hjälpt mitt självförtroende att klättra tillbaka upp i sadeln igen. Det ramlade som bekant av under min första uppkörning. Nu skiner solen igen inför morgondagens prov!

Redan imorgon väntar nästa uppkörning och man kan lugnt säga att jag just nu går en rätt tuff psykologisk match mot mig själv. Efter mitt första misslyckade försök har mitt självförtroende pendlat upp och ner som glashissen utanpå Skrapan under en lönehelg. Men jag gillar ändå att Niina och Malin peppade mig att boka in ett nytt förarprov så tätt efter det förra. Då hinner jag inte gräva ner mig i allt som gick fel, utan kan bara koncentrera mig på att få till en bra känsla inför nästa tur. Varje uppkörning är ändå unik, och jag försöker tänka att det ska ganska mycket till för att jag ska hamna i en lika förvirrande situation som när jag blev övergiven av min hjärna på motorvägspåfarten igen.
 

Dagens lektioner handlade därför inte så mycket att om lära mig saker, egentligen kan jag ju köra bil nu, det var bara nerverna som svek under det första förarprovet. Passen handlade istället mer om att lära min hjärna någonting – nämligen att sitta ner i båten, istället för att kasta sig ur den så fort det blir lite vågigt.
 
På morgonen försökte jag och Niina lokalisera den där gäckande motorvägspåfarten, så att jag kunde få åka på den på nytt och ”ladda av” alla negativa känslor som uppstått där. Men hur jag än körde av och på E18 lyckades vi inte lokalisera just den påfart som ställt till det så för mig. Jag kände mig rätt säker på att jag mindes vart jag hade kört under uppkörningen, så jag förutsätter att det rör sig som något slags ”spökpåfart” som dyker upp på nya ställen i landet varje dag för att förstöra för oss oskyldiga körkortselever.
 
Eller så var det kanske bara så att jag var så kallsvettig och nervös under uppkörningen att jag inte alls mindes exakt vart jag kört någonstans.
 
Så kan det ju förstås också vara.
 
Förmiddagslektionen med Niina fick i vilket fall avsedd effekt, och mitt självförtroende började så sakteliga att återvända. Under eftermiddagen körde jag och Malin ännu ett kortare pass och då började jag känna mig lika säker som jag varit under uppvärmningen till den första uppkörningen. Jag märkte hur det liksom ”bara blev rätt” i manövreringen, samtidigt som jag kunde koncentrera mig på trafiken och navigera. Det var en härlig känsla att ha, som kontrast till den känsla av total uselhet jag hade fått stå ut med direkt efter mitt uppkörningsmisslyckande. Vi spelade lite radio i bilen, solen kikade fram och nu, nu började det kännas bra på riktigt.
 
Senare under kvällen har tankarna kommit och gått. Sedan jag fick beskedet att min uppkörning inte var godkänd har jag ändå kunnat smälta det som hände lite mer. Jag har kommit fram till att jag inte tänker se på det som ett misslyckande, utan som en erfarenhet. Jag känner även hur en hel del av nervositeten jag känt inför hela konceptet ”uppkörning” lämnat kroppen för gott. Nu har jag liksom kört upp, även fast jag förstås fortfarande måste genomföra en godkänd uppkörning. Och jag vet åtminstone hur det känns att sitta där tillsammans med en inspektör som man aldrig träffat förut, hur jag reagerar på själva situationen och hur det påverkar min körning. Bara det gör att jag har en mycket lugnare känsla i kroppen när jag går och lägger mig nu – oavsett vad som väntar i morgon är nog både jag och min hjärna så redo man kan vara. Nu hoppas jag att den här positiva magkänslan håller i sig och att jag kan sätta mig i bilen i morgon och bara köra. Precis som det varit tidigare. Precis som det var idag.
 
Eller som Niina sa till mig för att muntra upp mig häromdagen:
 
Nu fixar vi den där rosa lappen!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-