Vägen till körkortet – Del 19: Något slags uppkörning

Så här såg det ut i min hjärna idag. Min första uppkörning blev en kaosartad historia. Men skam den som ger sig! Så här såg det ut i min hjärna idag. Min första uppkörning blev en kaosartad historia. Men skam den som ger sig!

När jag gick och lade mig igår kväll, efter det lyckade teoriprovet, var det med en känsla av förväntansfull nervositet. När jag vaknade tidigt i morse, på dagen U som i uppkörning, var det snarare med en känsla av uppslukande ångest. Min kropp kändes som att den förberedde sig inför en tuff strid mot en skjutglad Terminator eller en kromad Transformer – inte hederliga gamla Trafikverket. 

Jag fick tvinga i mig en drickyoghurt som jag förutseende nog skaffat tidigare i veckan, det var allt som gick ner till frukost. När jag vinkat av min sambo stängde jag dörren till vår lägenhet och det var som att tystnaden genast kastade sig över mig för att äta upp mig. Jag satt i vardagsrumssoffan några minuter. Jag satt vid köksbordet några minuter. Jag gick och tittade ut genom ett fönster några minuter. Vad jag än försökte distrahera mig med kunde jag inte sitta still, och om jag hade haft några naglar att tala om hade jag antagligen bitit ner dem till oigenkännlighet. Till slut blev det i alla fall dags att lämna lägenheten för det jag väntat på och jobbat för under hela den här bloggens gång: uppkörningen, körkortet, det stora provet. Jag snörde på mig mina blå bilkörarskor, ni vet de där som kommit att bli mina allra trognaste snuttefiltar under övningskörningen. Och så gav jag mig av.
 
Väl utomhus började jag andas lite lättare i den friska luften. Efter en kort promenad mötte jag upp Malin och Kian utanför Trafikverket för en liten uppvärmningslektion i direkt anslutning till förarprovet. Och så fort jag vridit om startnyckeln och satt mig tillrätta där i bilen var det som att allt bara släppte. Morgonens ångestmoln som följt efter mig som något slags tveksam personlig assistent löstes upp i tomma intet. Jag kände mig kanske inte direkt supertaggad på det som väntade, men jag kände att nu gör vi det här. Man kan bara göra sitt bästa liksom, så nu kör vi.
 
Uppvärmningen gick jättebra. Jag parkerade utan problem, bytte körfält som ett proffs och gjorde en finfin acceleration ut på motorvägen innan det var dags att vända tillbaka till tegelbyggnaden på Sigurdsgatan. Både jag och Malin osade av självförtroende när vi gick in på Trafikverket för att sätta oss i väntsalen och invänta min inspektör. Efter några minuter dök hon upp, vi hälsade och jag fick visa upp min legitimation. Malin önskade mig lycka till och därefter gick jag och inspektören ut till bilen för att påbörja uppkörningen.
 
Och vilken uppkörning det blev.
 
Efter en snabb invändig säkerhetskontroll av bromsservon och signalhornet rullade jag ut på parkeringen. Nästan genast märkte jag hur skakigt allting plötsligt blev av att befinna sig i den här nya situationen. Min hjärna gick på högvarv redan innan vi kommit ut i den intilliggande rondellen och allt jag kunde tänka på var att jag inte fick göra minsta lilla fel, för då skulle det minsann inte bli något körkort och alla som hejat på mig skulle bli besvikna på mig. Inspektören hade förstås inlett uppkörningen med att berätta att små misstag accepteras men mina nerver av gummi gjorde att jag ändå körde hjärnan rakt in i en cirkulationsplats av negativitet. När vi kommit ut på Kungsängsleden släppte lite av det oroliga igen och jag började koncentrera mig på körningen. Jag instruerades att följa skyltning mot E18 Stockholm och lade allt mitt fokus på att inte missa den. Efter ett rödljus vid en korsning och ett par svängar fick jag syn på påfarten. Nu gällde det.
 
Eftersom motorvägskörning är något som jag inte sysslat med i mer en än vecka eller så har det känts som en av de grejer som jag behövt träna lite extra på de senaste passen. Jag har, precis som på de vanliga vägarna i början av övningskörningen, varit lite rädd för att komma upp i den högre fart man behöver för att kunna åka in på motorvägen på ett säkert sätt. De senaste dagarna har jag därför satsat allt på att få till fina accelerationer och att hitta min lucka snabbt.
 
När jag nu körde på påfarten till E18 kretsade därför alla mina tankar kring att accelerera snabbt och komma in till körfältet på ett smidigt sätt. Ingen skulle kugga mig för att jag körde för långsamt in på motorvägen, minsann! 

Kanske var det därför jag blev så extremt förvånad när jag, efter ett litet backkrön på påfarten, möttes av en delvis avstängd påfart, full av alla möjliga varningstrianglar och tillfälliga hastighetsbegränsningar. Kanske var det för att jag råkat missa en uppenbar varningsskylt lite tidigare på grund av tunnelseende. Oavsett hur det var med den saken stod i alla fall en sak klart.
 
Min hjärna hade gjort myteri, lämnat bilen och galopperat iväg i rakt motsatt riktning.
 
Hjärnsläppet var totalt.
 
Framför mig kunde jag se två ”varning för vägarbete”-skyltar som stod utplacerade på varsin sida av påfarten. En bit framför dessa fanns två stora digitala hastighetstavlor som angav att det var 50 kilometer i timmen som gällde här, inte 100. Hur skulle jag nu göra för att kunna accelerera ut i en säker hastighet på den ”livsfarliga” motorvägen? Skulle jag försöka hitta ut från påfarten före eller efter de två varningsskyltarna? Kunde det vara okej att ”krypa” ut på en motorväg i 50 km/h trots att jag såg bilar bakifrån som kom i betydligt snabbare hastigheter? Frågorna hopade sig i mitt huvud och eftersom detta huvud alltså helt saknade hjärna sedan några sekunder tillbaka studsade de bara runt i tomrummet däruppe. Studs, studs, studs.
 
Tillsammans gav de studsande frågorna upphov till den briljanta reaktionen ”kör rakt fram till slutet av den tomma påfarten, stanna bilen så att ingen kör på mig och börja uppträda lätt paniskt samt mycket förvirrat”. 

Om man vill låta artig skulle man kunna säga att min inspektör inte blev så imponerad av min vilsenhet där och då. Om man istället satsar på ärlighet får man lov att säga att inspektören nog inte kunde bli mindre imponerad än så här. Hon var rekordlite imponerad. Jag började svettas som en gris i vinterkläder på ett solarium, fick motorstopp när jag under inspektörens ledning försökte hinna med en liten lucka ut på motorvägen och kände mig allmänt uppgiven.
 
Det var det, tänkte jag, när vi väl kommit iväg. Min uppkörning var körd redan där, efter drygt två minuter. Efter det gick resten av provet marginellt bättre: jag hittade rätt i den knepiga rondellen på väg till Hälla (efter att ha upptäckt att jag var på väg åt fel håll ungefär halvvägs genom den och skanderat detta högt av oklar anledning), gjorde en finfin parkering i en tom ruta (efter att ha blivit ombedd att parkera bredvid en annan bil) och misslyckades sedan med att överhuvudtaget få till någon parkering när vi kommit tillbaka till Trafikverket (inspektören fick då göra ett muntligt ingripande och "upplysa" mig om hur man gör för att backa en meter rakt bakåt...). Det enda som mer eller mindre hade gått vägen var manövreringen ute på de vanliga vägarna och backning runt hörn i ett glashalt villaområde. Man behövde inte direkt vara Sherlock Holmes för att räkna ut vad inspektören skulle säga när jag väl stängt av bilen: den här körningen var inte godkänd. Som lön för mödan fick jag ett tre sidor långt protokoll i mejlen som mer eller mindre uteslutande gick i den juliga färgen rött.

Alltid något.
 
Malin skjutsade hem mig efter att jag berättat om mitt hjärnsläpp på den oväntat icke-fartiga påfarten. Vi bestämde oss för att omgående boka in ett nytt förarprov vilket kändes skönt, så att jag inte blir ”avskräckt” av den här negativa upplevelsen. 

Just nu känner jag mig ganska omtumlad och har lite svårt att smälta vad som just skett. Jag har misslyckats med min första uppkörning, men samtidigt som jag så klart känner mig väldigt besviken på mig själv känner jag redan något slags lättnad i kroppen. Över att åtminstone inte behöva köra upp mer idag. Hjärnan börjar komma tillbaka och nu när jag skriver det här tänker den mest att vi får försöka tills det går. Skam den som ger sig, helt enkelt. Nu ska jag vila lite och försöka processa allt som hände idag. Redan om ett par dagar stundar nästa uppkörning och då hoppas jag att jag får ha min opålitliga hjärna med mig under en större del av uppkörningen.
 
Det verkar nämligen som att det kan bli rätt svårt att ta körkort utan den.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-