Vägen till körkortet - Del 17: Blindtarmsparkeringen

Vissa dagar vaknar man upp till ett winter wonderland. Då är det bara att hoppas att det är till min fördel under den kommande uppkörningen. Kanske behöver jag inte bry mig om vita linjer i marken? Vissa dagar vaknar man upp till ett winter wonderland. Då är det bara att hoppas att det är till min fördel under den kommande uppkörningen. Kanske behöver jag inte bry mig om vita linjer i marken?

Trogna läsare minns hur jag efter gårdagens risktvåa kände mig ganska uppåt och glad, samt att jag önskade att idag skulle bli en ännu bättre dag. Det kändes som att jag behövde många fler bra timmar framför ratten innan uppkörningen, för att ens våga tro att den skulle kunna gå vägen. Och tro det eller ej, men idag levererade faktiskt övningskörningsgudarna över all förväntan. 

Inte för att jag var inställd på att det skulle gå galant från början. För att hinna få in så många körtimmar som möjligt inför den stora dagen hade vi bestämt att den första av dagens lektioner skulle gå av stapeln 07.00 på morgonen, alltså ungefär så tidigt som ingen människa någonsin gått upp (eller är det bara jag samt min sömntuta som fungerar så?). Inte nog med det: när jag äntligen väckt mig själv genom att knuffa in min lekamen i en Antarktis-kall dusch tittade jag ut genom fönstret och såg att övningskörningsgudarnas polare, vädergudarna, bestämt sig för att spela mig ännu ett spratt. Det var så tidigt att det egentligen var kolsvart ute men utanför fönstret var allt vitt. Snön bara yrde. 

Vilken tippentoppengrej tänkte jag... inte alls medan jag pulsade mot Stora torget genom snödrivor som letade sig in innanför skornas tyg, och där lämpligt nog smälte så att de kunde dränka mina redan välduschade fötter en gång till.

Så trevligt!


Trots denna långt ifrån perfekta start på morgonen dröjde det inte många minuter innan jag började känna mig varm i kläderna igen. Visst snöade det så att vindrutetorkarna fick svabba järnet medan vi körde. Visst var det så tidigt och mörkt ute att man knappt såg någonting ändå. Men jag hade en bra känsla i kroppen. Jag var här för att köra bil. Visserligen körde jag bilen till fel ställen ett par gånger, men om testuppkörningen fick mig att se ut som en ledsen gråtsmiley hela den dagen så fick den här lektionen mig snarare att likna en gråtskrattande smiley. Så fundamentalt annorlunda kändes det. Förutom några felkörningar fanns det plötsligt inte mycket alls att anmärka på. Fötterna hittade rätt pedaler och handen la i rätt växlar. Kanske skulle det gå att köra upp ändå? Lagom tills att mitt ego hade börjat svälla på allvar var dock lektionen över, så jag vinkade hej då till Malin och släpade med mig en bunt teoriböcker till Västerås stadsbibliotek.

Efter att inledningsvis ha slagit mer ner i en oskön fåtölj i receptionen mindes jag plötsligt hur ordentligare människor än jag brukar sitta i tysta läsesalar på sådana här inrättningar. Till min stora glädje fann jag just en sådan bakom hörnet. Det var bara det att den inte var särskilt tyst alls. En ung man med hörlurar i öronen ägnade sig, antagligen omedvetet, åt den raka motsatsen till tysthet. Varje gång han läst klart ett stycke suckade han så högljutt att det skallrade i väggarna. Ingen hade modet att säga till honom, ej heller jag, så jag fick gott sitta där och läsa om hur "svängningsregeln tillämpas... SUUUUCK...  i de situationer där... SUUUUUUCK...". Till slut lyckades jag ändå fokusera tillräckligt för att hinna läsa igenom nästan hela teoriboken från pärm till pärm igen, innan det på eftermiddagen blev dags att avlägsna mig för att ta mig an dagens andra lektion.

Till min förvåning hade Niina följt med Malin till den för att inspektera hur det gick för mig efter den "storartade" testuppkörningen tidigare i veckan. Det gjorde ingenting utan höjde bara stämningen ännu mer när jag bilade runt med två passagerare, glad i hågen efter morgonens utmanande men lyckade lektion. Jag fick i uppdrag att följa skyltning mot sjukhuset och allt flöt på finfint fram tills vi kommit fram till sjukhusparkeringen. Plötsligt satte sig än en gång "du kan inte ALLS parkera, Jakob!"-demonen på min axel och hur jag än vred och vände på ratten ställde jag mig tvärs över rutorna som värsta nybörjaren. Här fick Niina ett genidrag när hon plötsligt började oja sig över magont. "Skynda dig Jakob, jag har blindtarmsinfektion och vi måste parkera omgående så att jag kan ta mig till sjukan," sa hon från baksätet. Och då må ni tro att jag till sist fick till en strålande parkering. Från baksätet hördes bara gapskratt över hur jag tydligen parkerar perfekt när någon har ont i blindtarmen. Jag tog det mest som en lärdom om att när jag "bara parkerar" så fungerar det. Så fort jag börjar tänka för mycket pillar min illvilliga hjärna in käppar i hjulen.

Lektionen avslutades med att jag skulle köra tillbaka och parkera borta vid Stora torget. Eftersom de vanliga rutorna var upptagna körde jag runt hörnet och fick syn på en fickparkeringslucka. Hög på livet efter den bestämda blindtarmsparkeringen några minuter tidigare körde jag upp jämsides med bilen framför och genomförde en perfekt fickparkering. Jag blev så nöjd att jag öppnade bildörren och skrek "JAG ÄR BÄST!". Det var bara det att fickparkeringen inte alls var perfekt, eftersom jag ställt mig mitt över två målade rutor ändå. Från baksätet hörde jag inte hur Malin och Niina skrattade. Jag hörde hur de exploderade av skratt. Och det gjorde faktiskt jag med när jag kom att tänka på hur mycket bättre min körning kändes idag jämfört med häromdagen. Jag KAN typ köra bil, och nu börjar jag tro på det själv också.

Det är en ganska härlig känsla att ta med sig nu när den stora lilla dagen (alltså teoriprovet) närmar sig. Nu finns det inte så mycket mer jag kan göra än att fortsätta förbereda mig inför det och hoppas på det bästa. 

Idag gick det i alla fall rätt bra med det senare.

I bild: intensivt teoripluggande. Strax utanför bild: högljudd suckare.
I bild: intensivt teoripluggande. Strax utanför bild: högljudd suckare.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-