Vägen till körkortet – Del 15: Dåliga dagar är också bra

Vissa dagar går saker inte som man tänkt sig och man vill bara gömma sig under ett täcke. Men när man krupit ut från under det så inser man ofta att man lärt sig någonting ändå. Vissa dagar går saker inte som man tänkt sig och man vill bara gömma sig under ett täcke. Men när man krupit ut från under det så inser man ofta att man lärt sig någonting ändå.

Varje gång man företar sig att lära sig någonting nytt är det samma visa. Vissa dagar gör man mängder med framsteg och utvecklas i rasande fart. Andra dagar är det som att man plötsligt tycks ha glömt bort allt man lärt sig och börjar tvivla på sin förmåga. Idag var en dag av det senare slaget.

Dagens lektion var ingen vanlig sådan, utan en utbildningskontroll eller ”testuppkörning”.  Tanken var att jag skulle visa vad jag lärt mig för Niina, som jag inte kört med tidigare, medan hon skulle sitta mer eller mindre tyst i passagerarsätet och ge instruktioner liknande de som Trafikverkets inspektörer ger under en riktig uppkörning. Syftet med det här rollspelet är att man ska få känna på hur det är att köra upp innan det blivit dags för den äkta varan. Och man kan lugnt säga att det blev en nyttig erfarenhet för mig. Jag blev nämligen så nervös av tanken på att någon skulle bedöma hur väl jag körde att jag började skaka som ett mycket litet asplöv.
 
Allt började bra med att jag knappt lyckades ta mig ifrån parkeringen på Stora torget. Väl ute på Cityringen fortsatte jag med att lägga mig i fel körfält så att vi hamnade någon helt annanstans än dit vi egentligen skulle. Efter några korta framgångar med att starta i backe kom nästa nitlott. Niina bad mig vända inne i ett bostadsområde, och eftersom jag varit så besatt av tanken på att man under en uppkörning (oavsett om den är på riktigt eller inte) måste visa att man klarar av särskilda moment för inspektören bestämde jag och min briljanta hjärna att vi skulle backa runt ett hörn och på så vis vända bilen.
 
Nu skulle väl ändå Niina bli nöjd, när jag genomfört en så omständlig backning runt ett helt hörn? Nu hade jag väl ändå visat att jag bemästrat någonting genom min lilla uppvisning? Men Niina bara log och undrade varför jag inte gjort en vanlig U-sväng på det stora och ekande tomma vändplan som fanns där vi befann oss? Tusan också. Jag hade varit så upptagen av tanken på att visa det jag ”trodde” att inspektör Niina ville se att jag inte ens lagt märke till den uppenbara lösningen som fanns där mitt framför ögonen på mig.
 
Det sade någonting om vikten av att man inte tror att uppkörningar går ut på att visa specifika saker som man ”tror” att inspektören vill se. Uppkörningar går ut på att visa att man kan köra bil, och i det ingår det så klart att inte krångla till det för sig.
 
För mig var det dock inte slut med krånglandet. På väg tillbaka till Stora torget efter min sämsta prestation hittills bakom ratten kände jag mig irriterad på mig själv. Irritationen vändes snart mot någon annan, då en anslutande trafikant som kom från en sidogata där jag hade företräde körde rakt ut utan att bry sig om stopplikten. Kort därefter var det min tur att visa upp ett liknande mått av vilsenhet i trafiken. Jag stannade vid en väjningsplikt och tittade mig noggrant för åt vänster, släppte upp kopplingen och… insåg lite för sent att det så klart måste komma trafik från andra hållet, som jag inte såg på grund av den dåliga sikten vid korsningen. Niina fick nytta av sitt dubbelkommando, tvärnitade och jag blev rejält skraj över min egen ouppmärksamhet. Hur kunde jag missa att det kom trafik från inte bara det ena hållet, utan det andra också? Hur skulle det ha gått om jag inte suttit tillsammans med en trafikskolelärare med en egen broms?
 
Efter den här tveksamma ”uppkörningen” måste jag erkänna att jag tvivlade en del på mig själv. Visst var det ingen toppendag i övrigt: jag hade ätit dåligt, sovit lite oroligt och ute regnade det lika mycket som i en brittisk deckarfilm. Men den skakiga dagsformen berodde mer sannolikt på att jag inte var van vid att köra under de här nya förutsättningarna. Så mycket har blivit tydligt för mig efter det här passet: jag har inte nerver av stål när jag ska köra efter eget huvud tillsammans med en ”ny” person. Det vore lätt att älta hur dåligt det gick idag, men jag försöker att istället se det som en viktig erfarenhet inför den stundande uppkörningen. Det kommer att kännas annorlunda att köra med någon man inte känner, som dessutom jobbar på Trafikverket samt har i uppgift att bedöma huruvida man får sitt körkort eller inte.
 
Det är lika bra att vara förberedd på det.

Och det är jag förhoppningsvis nu.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-