Vägen till körkortet – Del 13: Ständigt detta vänster

Under min intensivkurs har det blivit till en mysig vardagsritual att vandra ner till Stora torget och vänta in att körlektionen ska börja. Under min intensivkurs har det blivit till en mysig vardagsritual att vandra ner till Stora torget och vänta in att körlektionen ska börja.

Redan innan min bilkörarkarriär tog fart hörde jag talas om hur man på många håll i Sverige bygger om korsningar, och ersätter dem med cirkulationsplatser. De senare är mycket ”säkrare” och ”smidigare”, hette det. Det där har jag haft anledning att repetera högt för mig själv den senaste veckan, när jag tagit mig an det som i folkmun något felaktigt brukar kallas för ”rondell” (det är ju i själva verket den upphöjda delen i mitten som utgör rondellen). Fram tills idag har dessa snurriga platser mest känts som oberäkneliga karuseller som man åker in i på egen risk.

Högersvängen där man bara behöver doppa lilltårna i rondellen innan man blinkar ut sig har inte inneburit något problem. Att åka ”rakt” fram har inte heller känts som en särskilt svår grej att bemästra. Det riktigt kluriga har så klart varit vänstersvängarna.
 
Det är alltid, oavsett vilken typ av trafik det rör sig om, vänstersvängarna som ger upphov till ett tillfälligt strömavbrott i mitt hjärnkontor.
 
Här finns det plötsligt så mycket mer att tänka på: först måste man närma sig rondellen (jag ger upp användandet av ”cirkulationsplats” nu, eftersom det är ett mycket längre ord, hoppas ni har överseende med det) i rätt körfält, sedan måste man växla ner till tvåan för att inte bilen ska dra så mycket att man känner sig som om man hamnat i en snurrande tvättmaskin, för att först halvvägs genom rondellen genomföra ett fruktat körfältbyte – medan man svänger. Och glöm inte att blinka ut dig åt höger sedan!
 
Det här har gett upphov till viss frustration. Visst förstår jag i teorin hur man ska göra. Men som vanligt med bilkörning så är det en helt annan grej att göra det, att själv försöka hålla uppsikt i höger körfält samtidigt som man håller tungan rätt i mun för att cirkulera åt vänster.
 
Under dagens lektion kändes det dock som att det skedde ett breakthrough. Jag börjar lita på att back- och sidospeglarna berättar nästan allt jag behöver veta, och att den snabba kiken över axeln (även känd som ”döda vinkeln”) tillhandahåller den sista pusselbiten. Jag börjar lita på att jag vet när jag kan byta körfält när jag svänger vänster i en rondell – och det är en rätt ny känsla för mig. För er som har körkort låter det antagligen lite märkligt, men jag får ibland katastroftankar om att en bil plötsligt ska materialiseras i höger körfält när jag precis ska genomföra bytet och blinka ut mig. Jag vet inte vilken dimension den skulle kunna tänkas komma ifrån, eller hur den teleporterats in i min döda vinkel precis efter att jag kollat av den.
 
Det har bara varit en oförklarlig rädsla för något slags ”spökbil” som inte finns där.
 
Men nu verkar den alltså ha blinkat ut sig för gott.
 
Det har låtit mig koncentrera mig på andra viktigare saker, som att upptäcka att verkligheten inte alltid ser ut som i körkortsboken. När man befinner sig ute på vägarna ser det faktiskt ganska sällan ut precis som i teoriboken. Somliga svänger vänster i rondeller men håller sig i höger körfält hela vägen runt. Vissa andra blinkar inte ut sig alls, oavsett vilket håll de ska åt. Många verkar ha sin alldeles egna unika stil när de kör in i en cirkulationsplats.
 
Själv tänker jag även efter jag tagit körkort köra så tydligt jag bara kan.

Man vill ju inte riskera att bli en riktig spökbil.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-