Vägen till körkortet – Del 12: Vikten av att tänka positivt

Jag försöker att tänka positivt, eftersom det oftast är den inställningen som leder en framåt. Även när det kommer till bilkörning. Jag försöker att tänka positivt, eftersom det oftast är den inställningen som leder en framåt. Även när det kommer till bilkörning.

De senaste dagarna har jag skrivit om hur mycket information man hela tiden måste ta in när man kör inne i stadstrafik. Det där fortsätter att vara en utmaning för mig när jag övar vidare på att kunna bete mig som folk mitt bland hundratals körfält, tusentals bussar och cirka en miljon olika skyltar. Eller ja, riktigt så många är de kanske inte, men just nu är det åtminstone så det känns att lära sig köra i Sveriges femte största stad.

Jag kunde förstås ha gjort som jag vet att en del gör: lärt mig köra bil i en liten stad med förhållandevis enkel trafik. Men jag vill utsätta mig för det här elddopet som det innebär att lära sig att köra i en större stad, dessutom under vintertid. För jag ser så mycket fram emot dagen när allt till slut bara sitter, trots att jag hoppat i på den djupa delen av poolen. Det väger liksom upp allt det andra, allt det svåra. Och under dagens lektion märkte jag ändå att min utveckling går framåt: accelereringen börjar fungera.
 
Tidigare har jag, som trogna läsare vet, haft en del problem med att komma upp i fart när jag svängt in på en väg med högre hastighetsgräns. Jag har sniglat fram några hundra meter på en huvudled där det varit 60 kilometer i timmen, i tron om att det skulle vara ”säkrare”. Men nu har jag äntligen hajat grejen: kör för all del säkert, men på en huvudled med fri sikt är det bara bra att komma upp i fart och få trafiken att flyta.
 
Varje gång en sådan här mental spärr släpper är det som att mitt självförtroende bakom ratten växer. Det är en så förlösande känsla när jag märker hur någonting bara ger sig. Mitt nya problemområde tycks istället ha blivit körfältsbyten. Jag dröjer kvar med blicken i döda vinkeln och vågar inte bara glida över till rätt körfält, trots att jag ser att det är fritt fram och vet hur man ska göra. Det känns liksom lite läskigt. Jag antar att det här är ännu ett sådant område som kommer att ge sig med tiden.
 
Senare i veckan är det dags för Riskutbildning 1 och sedan smäller det (förhoppningsvis inte, men i bildlig bemärkelse är det i alla fall så det känns). Då väntar nämligen en fullproppad vecka med både testuppkörning, Riskutbildning 2 i Sala, teoriprov och slutligen förarprov. Dagen då jag ska sitta där helt själv bakom ratten närmar sig med stormsteg, och det börjar kännas mer på allvar nu när det inte är så fasligt många dagar kvar till uppkörningen. Just nu känner jag att det nog kommer att gå bra, men det där pendlar verkligen upp och ner som en ambivalent aktiekurs.
 
Under veckan har jag också börjat reflektera allt mer över hur mycket av bilkörningen som sitter i tron på att man klarar av den. Vissa dagar är det som att jag känner mig som en van bilist och mer eller mindre kör som en sådan. Nästa dag råkar jag göra någonting fel, blir irriterad på mig själv och då blir det som att jag kommer på att jag fortfarande inte kan köra bil. Vilket så klart bara leder till att jag gör fler fel och kör ännu sämre. Det är som att det finns två spår inuti hjärnan – ett positivt och ett negativt. När jag tänker att det går bra kör jag bättre och bättre, när jag tänker att det går dåligt kör jag sämre och sämre.
 
När det blir en ond cirkel i huvudet försöker jag tänka så här: jag är inte dum i huvudet som ibland råkar köra på fel sätt, fast jag i teorin vet hur man ska göra. Jag har bara lite lågt självförtroende i den här nya situationen som bilkörningen ju faktiskt är för mig. Om man zoomar ut lite och tänker på hur många dagar av mitt liv som jag har kört så är det försvinnande få. Jag kommer att komma över alla dessa mentala gupp jag stöter på. Det tar bara lite tid.

Och det måste det få göra.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-