Vägen till körkortet – Del 11: Det svåra gröna ljuset

Den gröna "egopilen" är det enda gröna ljus som faktiskt fungerar som jag ville. Typiskt att inte alla gröna ljus har en liten pil i sig! Den gröna "egopilen" är det enda gröna ljus som faktiskt fungerar som jag ville. Typiskt att inte alla gröna ljus har en liten pil i sig!

Under alla år som jag suttit i passagerarsätet helt ovetandes om vad som egentligen försiggår i trafiken runt omkring mig har jag ändå snappat upp litegrann. Som att det här med trafikljus är en rätt vanlig grej. Sedan har jag inte tänkt så mycket mer på det. Eller jo, jag har tänkt att de är så självklara att en treåring skulle kunna tolka de olika signalernas betydelse. 

Har du grönt ljus? Nu är det fritt fram att åka. Har du gult ljus? Det var fritt fram nyss, nu är det fortfarande hyfsat fritt, så kör, bara kör. Har du rött ljus? Då är det bäst att stå still. Jag blev därför rätt omskakad när jag en sen kväll förra veckan körde näsan djupt ner i teoriboken och slogs av en insikt.
 
Trafikanter som kommer från olika riktningar in i en korsning kan ha grönt samtidigt.
 
Åh, herregud, som jag har bävat inför det här.
 
Under dagens lektion var det ändå dags att uppleva detta vansinniga i praktiken. På väg till sjukhuset för att fortsätta öva på att följa skyltning mot mål fick jag prova på att svänga till vänster i fyrvägskorsning där mötande trafik hade grönt samtidigt som jag. Tanken på att behöva hålla koll på var den mötande trafiken skulle trots att jag hade grönt ljus kändes till en början helt barock. I hela mitt liv har jag gått runt och tänkt att grönt ljus betyder just det: nu är det min tur att köra och ingen annans! Här har vi alltså ännu en ”självklarhet” som jag behöver omvärdera om jag någonsin ska lyckats ta mitt körkort.
 
Medan jag satt där och svettades i fyrvägskorsningen kände jag hur en stigande irritation växte hos mig. Grönt ljus betyder inte alltid att det bara är min tur att köra och ingen annans. Att parkera är inte världens enklaste sak att klara av, trots att det ser så lätt ut när man ser någon som är duktig göra det. Det är inte bara att släppa upp kopplingen i ljusets hastighet så fort man har växlat. Ständigt dessa saker som man tror att man förstår sig på redan från början – bara för att snart upptäcka att det inte alls var som man trodde. Är det så här det ska vara att ta körkort? Varför ska allting vara så komplicerat?
 
Oron dämpade sig dock lagom till att jag fick grönt och så fick jag prova på att svänga till vänster och samtidigt lämna företräde för mötande trafik. Och det gick alldeles strålande. Det var inte så jobbigt som jag föreställt mig. Det kändes som att jag fattade grejen med sådana korsningar så fort jag hade upplevt en själv.
 
Så här är det hela tiden för mig när jag lär mig köra bil.
 
Jag bygger upp enorma farthinder för mig själv i huvudet. Jag läser om någonting som verkar svårt i teoriböckerna och tänker att det där kommer minsann vara helt omöjligt, jag kommer inte att klara av det. Men så får jag komma ut i trafiken och tillämpa det i praktiken och så är det som att polletten bara trillar ner, i alla fall efter att jag fått sova på saken.
 
Jag kör fortfarande iväg med parkeringsbromsen i så att jag får skämmas ibland. Jag har fortfarande ganska lågt självförtroende när det uppstår förvirring mellan trafikanter. Jag känner mig fortfarande ganska långt ifrån att klara av att köra helt på egen hand.

Men jag känner också att det gröna ljuset är rätt självklart ändå.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-