Vägen till körkortet – Del 8: Livet på landet

När jag kom hem efter dagens lektion letade jag fram solglasögonen. Ett minst lika viktigt hjälpmedel som mina blåa mjuka bilkörarskor nu när vårsolen börjat glänta på dörren. När jag kom hem efter dagens lektion letade jag fram solglasögonen. Ett minst lika viktigt hjälpmedel som mina blåa mjuka bilkörarskor nu när vårsolen börjat glänta på dörren.

Jag har äntligen hittat hem framför ratten. Och det hemmet ligger långt ute på landet. Under dagens lektion var det dags för körning på mindre landsväg och guidad av Malins instruktioner begav jag mig ut till Rytterne (en plats strax utanför Västerås som jag för ovanlighetens skull faktiskt kände igen eftersom jag var där och kollade på kyrkoruiner i somras).

Efter ett antal dagar där jag fått lägga mycket krut på att våga accelerera snabbare kom det som en efterlängtad andningspaus att bara få rulla fram i sakta mak och ta in lite av den lantliga idyllen. Det var visserligen halt på de snirkliga vägarna och fullt av stora snöiga partier i kurvorna. Men det tog jag som ännu en ursäkt för att få köra på riktigt låga växlar och puttra fram i häst-och-vagn-tempo.
 
Om det är något som framgått under tiden jag övningskört så är det att jag innerst inne är motsatsen till en farttörstande, Top Gear-tittande motorfantast. Jag vill bara sitta under korkträdet och lukta på blommorna. Eller som det heter på körspråk: jag vill bara köra långsamt på landsvägar med 100 mils fri sikt i alla riktningar.
 
Det känns så tryggt och säkert då.
 
Med alla cityringar, cirkulationsplatser och snabbare vägar i färskt minne insåg jag dock att det här med 1800-talskörningen skulle bli en kortvarig förlovning. Och tur var väl det. För så fort vi kom ut på en lite större landsväg igen meddelade Malin att det var dags för hård inbromsning. Det innebar att jag skulle behöva komma upp i fart och samtidigt hålla koll i backspegeln så att ingen kom körandes när jag skulle utföra mitt lilla experiment. 

Med fri väg bakom mig och full fart framåt tryckte jag ner kopplingen och bromsade hårdare än jag någonsin gjort förut. Det var långt ifrån lika läskigt som jag föreställt mig. Man känner förstås av en hastig inbromsning från 70 kilometer i timmen i kroppen men det var mest förlösande att få känna av hur bilen reagerar om man skulle vilja stanna snabbt i hög fart. Och ett bra exempel på när något som låter så farligt och actionfilmsaktigt som en ”hård inbromsning” i själva verket gör att man känner sig tryggare med bilen.
 
Dagens hemläxa kom inte i form av några nya moment som jag inte behärskade utan i form av en insikt. På väg tillbaka till Stora torget tog jag en sväng genom centrum och plötsligt var det som om jag blev blind. Hela synfältet försvann när vi körde upp vid Choy’s Garden. Det var dock inte de stora röda neonskyltarna med kinesiska tecknen som hade bländat mig, utan den nyanlända solen som bröts på ett särskilt lurigt vis mot horisonten. Jag såg inte ett smack på flera sekunder och det kommer jag definitivt ha i åtanke nu när vårsolen förhoppningsvis kommer att dyka upp allt oftare. För att parafrasera en gammal svensk punklåt: bakom solglasögon kan man vara sig själv, och det gäller även i bilen. 

Eller nej, det gäller särskilt i bilen.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-