Vägen till körkortet – Del 5: Att slå knut på sig själv

Få lekande barn gör backning till en barnlek. Få lekande barn gör backning till en barnlek.

På dagens schema stod vändningar, backa runt hörn och att fila på körsättet i ett villaområde som jag tyvärr inte minns namnet på. Kanske var vi någonstans i närheten av Skallberget. Som hyfsat nyinflyttad i Västerås och helt nyinflyttad i bilen har jag märkt att jag tenderar att få ett visst tunnelseende när jag övningskör i Gurkstaden. Jag ser massor av platser som jag aldrig sett förut under varje ny lektion, men att samtidigt sortera in dessa i något slags inre karta har visat sig vara övermäktigt. Själva bilkörningen tar, än så länge, all min koncentration.

Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag idag insåg att jag – trots att jag börjar hitta dragläget, hoppa över växlar som en gasell och får till allt mjukare starter – fortfarande inte har koll på några av de mest grundläggande sakerna med att köra bil.
 
Som att styra den, till exempel.
 
Allt började med en hisnande upptäckt: jag har inte armar där sådana normalt brukar sitta på en person. I mitt fall rör det sig snarare om två överkokta spaghettistrån. I varje fall var det så det kändes när jag skulle svänga runt gathörnen i villaområdet och Malin bad mig styra genom att snurra på ratten så att händerna ”följde med”, den ena över den andra. Mina händer vägrade lyda det rådet och lydde istället sina egna råd, vilket resulterade i att de följde med hela vägen runt. Det blev liksom en stor knut av armar eftersom mina händer vägrade släppa taget om ratten.
 
Jag har aldrig från passagerarsätet reflekterat över att själva styrningen av en bil skulle kunna utgöra en klurig utmaning. Men så var det. Så fort ett nytt hörn dök upp och jag skulle svänga fick jag samtidigt göra mig beredd på att trassla ut spaghettiarmarna under nästa raksträcka. Det blev lite tröttsamt att följa med ratten i varje sväng istället för att bara släppa händerna och flytta på dem. Så till slut bestämde jag mig för att försöka härma hur Malin hade gjort efter att hon tålmodigt nog bytt till förarsätet och visat hur en riktig sväng ska se ut. Då fungerade det. Det var inte dålig motorik jag led av, det var bara en mental spärr. Mina händer hade aldrig gjort den här rörelsen förut och det kändes otryggt att bara släppa händerna från ratten. Men till slut fick både de och ratten veta hut.
 
Efter att vi klarat ut problemet med armkarusellen var det som att vända i en T-korsning och att backa runt hörn blev rena barnleken.  Vilket i och för sig nog delvis berodde på att det inte fanns särskilt många lekande barn ute vid tidpunkten för min lektion. Men det tackar vi bara för.
 
Just nu ser jag fram emot att börja kunna köra runt i Västerås och faktiskt veta var jag är någonstans medan jag kör. Och nu när jag inte längre slår knut på mig själv varje gång jag svänger med ratten har chansen för att jag snart ska lyckas med det blivit avsevärt större.

Armknuten - efter att den knutits upp.
Armknuten - efter att den knutits upp.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-