Vägen till körkortet – Del 3: Bromsa katastroftankarna

Efter succén med det snabbt funna dragläget och de efterföljande segervarven på parkeringen i Rocklunda kände jag mig sugen på att börja köra bil på riktigt. Glad i hågen spatserade jag till min andra dubbellektion. På schemat stod nästa steg i arbetet med att lära sig den grundläggande manövreringen – upp- och nedväxling. Trodde jag.

När Malin kört oss till det lugnt trafikerade Hässlö-området nära Västerås flygplats och vi bytt plats i bilen instruerade hon mig i hur man gör när man startar från vägkanten. Jag lyssnade med spetsade öron och gjorde som hon sa. Tog några tittar i speglarna och den livsviktiga döda vinkeln. Allt grönt, tänkte jag, och gav lagom med gas för att komma iväg. Nu var det bara att börja växla! Härligt.
 
Men knappt hade jag blinkat ut och rullat iväg på ettan innan bromsvarningslampan blängde ilsket rött på mig från instrumentpanelen. Genast kände jag hur paniken kom krypkörande upp jämsides med mig. Jag hade knappt hunnit lämna vägkanten och jag hade redan kört sönder bromsarna. Hur var det möjligt? Hade jag varit för kaxig som trott att jag var en sådan fena på att hitta dragläget häromdagen? Kanske var det i själva verket bromsförstörarläget som jag hade hittat?
 
Under några mikrosekunder såg jag framför mig hur bilen skulle hissas upp inne på en verkstad och att mekanikerna skulle titta först på bilens bromsar, sedan på mig, sedan tillbaka på bromsarna, och sedan tillbaka på mig. Hur de skulle tala lite lågmält med varandra och hur allt jag skulle kunna urskilja var ”mutter, mutter, mutter… sån som han borde inte köra bil…mutter, mutter”.
 
Katastroftankarna skingrades av Malins stämma. Hon var inte arg på mig för att min nybörjarklumpiga körförmåga hade lyckats paja bilen på rekordtid. Hon verkade snararare vilja uppmärksamma mig på någonting helt annat. Parkeringsbromsen. Just det, den ja! I min iver att komma iväg hade jag helt glömt av att lossa den och det var det som varningslampan hade velat upplysa mig om: inte att jag haft sönder bromsarna, utan att jag helt enkelt körde omkring som en fåntratt, med parkeringsbromsen i.
 
Med den fadäsen ur världen kunde jag börja koncentrera mig på dagens körning. Trots att Hässlö ekade hyfsat tomt blev min första lilla runda nervös. Ett helt hunddagis med två spann oberäkneliga, gläfsande pälsdjur var det första som dök upp intill vägen. Sedan backade en lastbil ut rakt framför mig. Jag försökte inte att hålla ett säkerhetsavstånd till dem. Jag försökte snarare ta omvägen till Treriksröset för att inte råka köra på dem. 

Så extremt försiktigt kör jag just nu. 
 
Vilket inte är så konstigt med tanke på hur jag knappt förstår mig på det här med växlingen. På förhand hade jag känt mig en aning kaxig. Hur svårt skulle det vara att bara röra lite på växelspaken för en sådan naturbegåvning som jag, som hittade dragläget direkt? Tillräckligt svårt för att jag omgående skulle få äta upp min kaxighet, visade det sig. Jag blev snabbt varse om att det inte var okej att titta ner på växelspaken varje gång man ska lägga i en ny växel. Och min vänsterfot är inte riktigt med på när den ska frikoppla så att handen kan lägga i den nya växeln än. Men jag tror att det där kommer att lösa sig, särskilt när jag får tid att sätta mig ner och läsa teori parallellt med körningen, vilket jag inte riktigt haft än.
 
Den viktigaste läxan efter dagens lektion var snarare hur viktigt det är att bromsa katastroftankarna innan de tar överhanden. Var beredd på att det värsta kan hända. Men förutsätt inte att det ska hända hela tiden. Då kommer man inte särskilt långt. Särskilt inte när man har parkeringsbromsen i medan man kör, som jag.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-